28 febr om fågelutflykt 26 febr. Det är tungt. Det är klimatkris, två års pandemi och nu sen några dar KRIG! Blåst och regn, men tiden är obeveklig, vi ska åtminstone gå mot ljusare tider vad det gäller dagslängden. Solen sken i helgen, en ovanlig syn på sistone. Något bättre pandemiläge, så det blev en efterlängtad fågeltur till Torslandaviken med Gunilla. Det var länge sen vi var ute för fågelskådning sist, 12 juli tror jag det var senast på Tjolöholm. Men i Torslandaviken har vi inte varit på mer än 1½ år. Såväl vägarna dit som avstängningar där, tex. vid Risholmsudden dit vi skulle först, har hunnit att ändras.
Något snål vind men solen värmde lite och ludna videknoppar började titta fram. Först såg vi inte så mycket, ovana som vi var, gråtrut och ejder räknades in. Kunde det vara flera sothönor på ett skär? Ja, den vita pannskölden lyste i solen. Men där lyser det rött om näbben, en vårlig strandskata, och en till. Härligt. Sälarna låg och solade på ett annat skär. Men varför är alltid fåglarna så långt borta, trots tubkikare är de svåra att urskilja. Den lilla som försvann bakom stenen var det möjligen en strandpipare?
Det fanns några andra skådare en bit bort men de verkade också lite vilsna. Vi frågade en, han tyckte sig ha sett berglärkor, men de försvann innan han var säker. Då drillade sånglärkan i skyn, så härligt ändå. Vi riktade blicken mot marken runt omkring oss för att se om något litet rörde sig långt bort nånstans. Något flög in och landade, minsann var det inte den större strandpiparen! Som vi kunde ta oss en titt på i den vanliga kikaren. På andra sidan vägen, vid några kvistar en bra bit bort, rörde det nog på sig, ja nog lyste det lite gult från den lilla fågelkroppen, och en till. Ser man en, ser man flera, men det gäller att hitta den första. Berglärkorna, så fina, som varit här varje vinter i flera år. Man blir glad av att se dom.
Vi pekar på platsen för berglärkorna till skådaren som är på väg tillbaka från en tur utåt. Han kontrar med att säga att han sett en sillgrissla i vattnet inte långt bort, vi låter tuben stå och rusar dit, nåja. Det var en av önskearterna som det fanns en möjlighet på. Jag ser något alkefågellikt flyga en kort sträcka, men som tur är landar den snart. När vi kommer fram till havskanten får vi syn på något som inte liknar de vanliga fåglarna här, den har ben som sticker ut vid stjärten, måste vara sillgrisslan. Så kul! Den har jag bara sett ett par gånger, 10 år sen sist.
Vi beslutar oss för att ge upp alla dom där fåglarna långt borta, vi hade identifierat några fler än de nämnda men det var besvärligt. Lite lunchfika i solen på ett lugnt ställe, innan nästa projekt påbörjas, vore fint. Jaha, det gick inte att parkera på vanliga stället vid Muddret inte. Blev några steg till med matsäcken men stenbalken med skyddande buskar var ledig och gott smakade det. Flera korpar passerade högt upp men anmälde sig med orp, orp. Nu var det snösparv som gällde, en art jag aldrig sett men önskat mej de senaste åren. Gunilla har sett den i fjällen för länge sen. Flockar av vinterhämpling och snösparvar hade rapporterats på Artportalen från Muddret.
Nu är det omgjort här också, ska bli Vadhav, än så länge ingen jord eller växtlighet utan bara småsten och lite vatten som bildar öar och kant. Runt omkring finns lera och lite gammal låg växtlighet. Fåglarna verkade hålla till där runtomkring. Och där blommar tussilago, redan. Medan vi funderar på åt vilket håll vi ska gå sveper en flock förbi, de liknar vinterhämplingarna som vi sett en gång tidigare för två år sen (beskrivet i bloggen här). Efter några förflyttningar av oss och flockarna lyckas vi få in dem i tuben. Man måste nästan se flocken lyfta och landa igen för att kunna hitta dem. Och jo, det måste vara vinterhämplingar, jag lyckas inte se den rosa övergumpen men det kan inte gärna vara något annat, i varmt kanel och beige. Trevligt återseende.
Vi fortsätter lite framåt och möter en annan skådare, har han sett nåt? Ja, han har haft snösparvar i sikte, men de flyger runt. Ivrigt går vi mot det ställe där han stått. Nej, nu flyger de iväg, lyser vitt under, lite större, kan vara snösparvarna. De tar flera stora svängar, ska de försvinna… eller komma tillbaka, hoppet kommer och går. Åh, nu landar dom, men nej, snart flyger de igen. Men de kommer faktiskt tillbaka och nu ser vi att det också står en större (ja de heter så) strandpipare vid en pöl i närheten också. Nu gäller det att få in dem i tuben, efter ett hastigt konstaterande att det måste vara rätt flyger de upp igen. Nåja vi fick se dem i alla fall. De var väldigt olika i dräkten, några nästan sommarprydda medan andra nästan vinterdräkt, var det inte så? En titt i lilla fickfågelboken visar att honan är mer brun liksom vinterdräkten och att de då har bruna kinder. Just då kommer de tillbaka och vi kan titta lite mer, när man man hittar dem bland de gulnade pinnarna. Till och med fotoförsök men hopplöst att få någon skärpa under dessa förhållanden. Men så fantastiskt att få njuta en stund av att titta på dem i tuben.
Sen är vi nöjda och drar oss tillbaka. Vi går förbi några buskar och Gunilla frågar om det kan vara havtorn. Varför inte, de förevigas för att kontrollera vid senare tillfälle. Väl hemma snor jag bilder från samma fåglar som vi sett från Artportalen så man kan se lite bättre. Å andra sidan visar mina bilder hur svårsedda de är. Dessa fågelbilder är bara minnesbilder. Men roligt hade vi och kunde glömma allt elände för en stund.